Vad gör vi med våra gamla hus?

Mäklaren kallar objektet ”originellt”, ”måste ses” och ”i varierande skick”. I förtroende pratar han om att riva och bygga nytt. Boningshuset, som i prospektet utges vara från 1909 och i uselt skick, bör ersättas av nått mer ändamålsenligt. Men när vi närmar oss den lilla gården, går in i huset och tittar runt i omgivningarna är det nått som inte stämmer.

I själva verket är det historia som i skymundan skrivs, Svenska Kyrkan säljer det gamla prästbostället Lindenäs gård i Värmlands starkast växande kommun Hammarö. År 1691 upplät kronan ägorna till sockenprästen - 324 år senare är det dags för kyrkan att casha in.  

Fram till 1920 talet bodde församlingens komminister på gården. Eftersom det inte fanns någon boende kyrkoherde på Hammarö - tjänsten som kyrkoherde innehades av lektorn på Karlstads gymnasium - så var detta den enda prästbostaden på ön. Efter prästen kom en arrendatorfamilj som nu, efter tre generationer, lämnar det lilla lantbruket till okända öden. Det är det moderna som knackar på, närheten till regionens centralort gör marken värdefull och kommunens behov av skatteintäkter öppnar upp för vita Vårgårdahus i långa rader.     

Vad ingen verkar veta eller bry sig om är att gårdsmiljön har ett kulturhistoriskt värde som borde bevaras.

 

Vi går in i huset och upptäcker spår av ålder: Rumsindelningen är ålderdomlig men golv och vägg är nytt. Uppe på vinden är timmerstommen synlig och skvallrar om att husets ålder är en annan än uppgivit. En illa åtgången s.k. stänkkakelugn i södra vindsgavelrummet vittnar även den om husets egentliga ålder. Vid 1800-talets början kom nämligen en ny färgsättning på de här karaktäristiska kakelugnarna; röda stänk mot senapsgul botten. Vi kan gissa att här uppe hade hjälpprästen, som förekommer i 1890 års folkräkning, sin bostad.  

Den knuttimrade byggnadsstommen, de klassicerande halvcirkelformade vindsfönstren, entréns pardörr, stänkkakelugnen i vindsrummet, allt talar för att byggnadsåret 1860 som uppges i ”Hembygdsboken om Hammarö” från 1957, är det senast tänkbara, låt vara att huset timmerstomme försetts med brädpanel vid senare tillfälle.   

Äldre bilder från tidigt nittonhundratal visar en rödmålad byggnad med en stor förstukvist. Från mitten av förra århundradet var förstukvisten riven och huset målat gult. Troligen hade man samtidigt gjort den ganska oömma moderniseringen av huset interiör: rivit ned den ursprungliga spishällen i köket och murat upp en ny öppen spis i stora salen.    

Vad som nu händer vet ingen annan än de nya ägarna. Det upptrissade försäljningspriset, nu snart 2,5 gånger utgångspris, vittnar dock om spekulation och att det 155 år gamla huset, ängarna och skogsdungarna snart är ett minne blott.   

Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

1800-talets gotik

Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.

Tystnaden, lugnet, ödsligheten

I Ludvika har det stora företaget en egen stadsdel, en landtunga ut i sjön Väsman. Här jobbar 2500 personer och verksamheten är motorn i regionen. Företaget har stått sig förhållandevis bra i rationaliserings och förbättringsivern. Nya testhallar för simulering av regn och rusk och åsknedslag står stolta mot de blånade höjderna runt sjön. Men nu går jag därifrån, in mot centrum och tåget hem.

Besök i en landsortsstad man aldrig sett är alltid fascinerande. Just här och nu är det stillsamt och tomt. Folk rör sig förstrött mellan Dressman och Hemköp. Jag passerar tomma affärslokaler och inte mindre än tre tatueringsverkstäder. Ett äldre par sitter halvsovande i spelbutikens café. I korsningen kämpar den höggravida unga mamman kärvänligt men något bryskt med sin treåring i ena handen och parerar samtidigt vant en cigarett i den andra. Överallt möter jag nyanlända familjer och unga män som stillsamt och lite förskrämt flanerar på huvudgatan.

På en av de tomma tvärgatorna i centrum hänger en skylt - Dan Andersson muséet.

Jag kikar in, det visar sig vara en dörr längst in i en bokhandel. Vid ett bord sitter en ensam dam. Hon är villig att öppna upp den lilla iordningställda lägenhet en trappa upp. Under högljutt beklagande över sakernas tillstånd (kommunens indragna bidrag, den avskaffade deltidstjänsten med lönebidrag för en föreståndare samt hennes eget otacksamma och oavlönade syssla som dörröppnare) går hon före mig i den kolmörka trappen.





För lite drygt hundra år sedan, 1913, hyrde Dan Andersson ett rum i lägenheten, läste Shopenhauer, rökte pipa och författade kolardikter som åtminstone under nittonhundratalet var odödliga. Nu vet jag inte vilken gymnasist som intresserar sig för spelmäns jordafärder, södra dalarnas naturmystik och gudsgrubblerier. I augusti går i alla fall Dan Andersson veckan av stapeln. Arja Saijonmaa är dragplåstret. Jag låser efter mig, lämnar nyckel till damen på vägen ut och skyndar till tåget. Resan hem tar två och en halv timme.

Från svårbegripligt till obegripligt

2007 visade Håkan Rehnberg plexiglastavlor i Millesgårdens konsthall, stora monokroma färgfält utsmetade till landskap eller skyar i grått, vitt, gult eller lila. Uppställda mitt i rummet var också objekt i kall aluminium, kantiga och arkitektoniska.

Då ställde Rehnberg ut tillsammans med Ann Edholm vars exakta linjer och helt enfärgade släta ytor kontrasterade mot Rehnbergs mer diffusa. Nu, januari 2015, visar Rehnberg själv nya bilder med oljefärg på blästrade akrylplastskivor, lite oroligare, lite mer bearbetade och i ett mer kaotiskt mönster. De stora, med breda knivar utdragna färgsjoken är övergivna och färgen är istället frenetiskt bearbetad, nästan urkarvad med en liten palettkniv i till synes spontana handrörelser.

Den här fredagskvällen på Moderna är det förvånande många besökare på öppet vernissage. Sympatiskt nog har muséet fritt inträde på denna något udda tid. Kraschanerna har naturligtvis fått sitt gratisvin vid en sluten tillställning timmen innan, men nu står de och låter sig beskådas av oss andra. Konstnärskollegor, akademiledamöter och författare alla strategiskt utplacerade och omkringflutna av vanliga konstintresserade. Men som Stina Oscarsson nyligen konstaterade i en krönika i DN (infam med sitt vänsterperspektiv men ändå lustigt klarsynt) dessa Moderna muséets aningslösa kulturkonsumenter krigar ju i alla fall inte. Nåja, en välkänd akademiledamot på plats verkar vara ganska stridslysten i rätten i alla fall enligt tabloidpressens senaste skvaller.

”- Nej, jag har lämnat honom, jag har gått från det svårbegripliga och närmar mig det obegripliga.” Svarar Rehnberg och smilar finurligt när Modernas chef Daniel Birnbaum frågar honom om hur han förhåller sig till Marcel Duchamp idag apropå att han på 80-talet gjorde Duchamp repliker. Kanske är det en effektiv strategi, att inte krångla till det mer än så.