Snart slut på fältet

Den grönröda äntringsstyrkan som i månader tränats för intagandet av Rosenbad verkar inte riktigt ha drillats tillräckligt eller ens mönstrats ordentligt. Bland de hundratalet stats- och pressekreterare, talskrivare och politiskt sakkunniga har det inte fattats exempel på både amatörism och olämplighet. I dagarna har det framkommit att en tjänsteman, direkt underställd en statssekreterare, nyligen dömts för införsel av narkotiska svampar och för någon vecka sedan uppmärksammades debaclet med de indragna anslagen till de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul. Det kanske inte är att vänta något annat när de högsta politiskt ansvariga gjort sig kända för förnekelse av miljöbrott (miljöministern och vice statsministern Romson) respektive avsaknad an högre studier (ministern för universitet och högskolor Hellmark-Knutsson).

Att koka soppa på giftsvamp kanske ändå inte är den värsta försyndelsen, okunnighetet runt institutsanslagen verkar värre. Ett exempel på vad som sprungit ur Svenska Institutet i Rom är den lilla utställning som just nu visas på Millesgården med artefakter och bilder från ett kvarter i Pompeji. Med svensk närvaro i Italien har en svensk grupp av arkeologer och klassisiter fått tillstånd att bedriva fältstudier och på plats kunnat röja upp efter tyska 1800-tal arkeologer i bankiren Caecilius Iucundus stadsvilla. En mer än hundraårig tradition av att svenskar kunnat vara på plats vid medelhavet och inte bara ägna sig åt teoretiska studier på hemmaplan, verkar vara hotad.  

Hursomhelst är utställningen att rekommendera. Den regniga helgdag vi är där är det fullt med folk. Lyckosamt, misstänker jag, för stiftelsen Millesgårdens ekonomi. Vi får väl se hur det går när de myndighetsdrivna museerna snart öppnar upp sina portar utan inträde och stiftelser och privata institutioner kommer fortsätta att pungslå oss på entreavgifter.

Koloristen på Koster

En av sommarens alla soliga dagar stiger vi upp tidigt och tar första båten från Strömstad ut till Koster. Liksom besökare i snart hundra år varit är också vi nyfikna på ljuset, färgerna och de karga klipporna. Nord-Koster har en behändig storlek och kan lätt besökas till fots. När morgonen går över i förmiddag tilltar värmen och det blir en nästan sydländsk strapats att gå upp till de renoverade tvillingfyrana på den högsta bergsknallen. Utsikten är hänförande över nordöns buskvegetation, klapperstensfält, strandängar och det blå havet. De två fyrarna var annars ett av alla dessa mänskliga misstag, en förfelad ansträngning som när de togs i drift vid mitten av 1800-talet visade sig vara för högt placerade över havsytan och när de som mest behövdes, i dåligt väder, helt sonika låg inbäddade i låga ovädersmoln. Skepp gick i kvav i samma utsträckning som innan de tändes och nya fyrar fick byggas efter några få decennier.   

Efter en kort färjetur till Syd-Koster, passar våra cyklar bättre och vi tar oss lätt fram genom den lummiga naturen. Här på sydön tog Inge Schiöler till sig den västsvenska färgskalan redan som ung. Schiöler var född inne i Strömstad och tillbringade ungdomstid hos släktingar på ön. Efter sin trettioåriga institutionalisering på sinnesjukhus, flyttade han tillbaka till ön och återupptog sitt måleri, alltid med naturen i sommarskrud, med samma kolorit, som inget hade hänt. Var hans lilla stuga låg är dock förborgat, inga skyltar, inget som påminner om öns viktigaste konstnär. Lena Cronqvist får nog ursäkta men vad gäller bilder från Koster är hon en ganska uppenbar efterföljare.

Efter en kaffe, en omkullcykling med skrubbsår, ett dopp i havet och en räksallad, far vi tillbaka med några fina västkustvyer kvardröjande på näthinnan.

Justinianus kyrkor

När vi nyligen besökte Istanbul passade vi naturligtvis på att beta av de största senantika slagnumren i stadens gamla centrum, 500-tals kejsaren Justinianus kvarstående kyrkor.

Men först besteg vi den gamla stadsmuren, balanserade utan skyddsräcken 10 meter över gatunivån och blickade ut över Bosporen och gyllene hornet. Det var en magnifik syn,det är lätt att bli betagen av staden. Den produktive Simon Sebag Montefiore gjorde för ett par år sedan en utmärkt BBC serie om Istanbuls tre historiska skeenden och lät sig filmas just där. Undrar hur de fick upp kamera teamet för de hissnande trapporna?   

Annars började vi med att tassa in i strumplästen i den sk lilla Aya Sofia moskén, tidigare St. Sergius och Bacchus kyrka, nere vid sjömuren. Byggnaden är den äldsta ännu fungerande i Istanbul, några år äldre än världskändisen Hagia Sophia. I Gregor Paulsson klassiska konsthistoria lite förtalad för sin osymmetri och lite taffliga gestaltning.

I våras återöppnade Justinuanus näst största kyrka Hagia Eirene, märkligt nog aldrig omgjord till moske av turkarna utan i princip orörd.När vi var där var vi helt ensamma och fascinerades av stillheten och det mäktiga kyrkorummet, samtidigt som duvorna flaxade frenetiskt i kupolens topp.

Slutligen, ställer vi oss i kön till Hagia Sophia, kyrkan som i 1000 år var världens största och viktigaste kristna byggnad. Det är massivt med besökare denna dag och den decennielånga renoveringen med stora byggnadsställningar som i princip delar av kyrkorummet i mitten, förtar naturligtvis upplevelsen till viss del. Ändå går det inte att undvika att tappa andan inför detta 1500 år gamla underverk. Tillsammans med Pantheon i Rom, är detta Europas mest fascinerande antika arv.

På marmorbalustraden på västra läktaren hittar vi till slut också det beryktade klottret med runor. Vad tänkte han Halvdan, när han stod här uppe och tittade ner? Var han kanske lika betagen av staden som vi, 1000 år senare?

Past and Future på Istanbul Modern

En solig morgon promenerar vi ner från Taksim torget till Tophanekajen och Istanbul Modern. Museet har varit ett privatfinansierat initiativ i snart ett decennium nu, invigt -04 och -07 vitaliserat med internationell högdjursglans då moderna museets i Stockholm gamle chef David Elliot under ett år chefade och curerade ett par viktiga utställningar. Sedan dess har intresset växt och idag är museet i den gamla hamnhangaren med sitt oslagbara läge vid Bosporen och utsikt över vattnet och Topkapi palatset, det självklara centret för nutida konst i Europas största stad.

Det intressanta med turkisk konst under det senaste seklet är hur den förhåller sig till traditionen, den inhemska osmanska och den europeiska. Istanbul Moderns viktigaste utställning är därför den permanenta ”Past and Future” som upptar hela det övre planet. I kronologisk ordning går man från modernismens trevande inbrott i den osmanska traditionen, företrädd bl.a. av den osannolike sultansonen och siste kalifen Abdulmecid Efendi (Turkiets prins Eugen) till dagens internationella turkiska storheter som videokonstnären Kutluğ Ataman.  

I bottenvåningen visas en tillfällig utställning med temat grannar, dvs grannar till den turkiska nationen. Intressant men det hela blir lite nationalistiskt med seldjukiska nomadtält och kartor över handelsvägar.   

Eriksson på kullen

För snart fem år sedan, sommaren 2009,  försökte jag få med den då tioårige sonen med in i salarna med Per Kirkebys monumentala dukar på Tate Modern i London. Grabben totalvägrade och satte sig sturigt på en bänk utanför. Jag kan i viss mån förstå honom, Kirkebys ”semi-abstrakta” färgsjok på duk kräver både intellektuell inlevelse och förvärvade referensramar. Utställningen var dock viktig för Kirkeby då den innebar den stora introduktionen i Storbritannien och de stora naturromantiska verken hängda i rymliga salar drog stora åskådarskaror.

Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering. Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de, denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.

Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet, gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite somrigare färger.  Dessvärre har målningen fått den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar, allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.

Behemot i Stockholm

För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.

En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.

Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.