En av sommarens alla soliga dagar stiger vi upp tidigt och tar första båten från Strömstad ut till Koster. Liksom besökare i snart hundra år varit är också vi nyfikna på ljuset, färgerna och de karga klipporna. Nord-Koster har en behändig storlek och kan lätt besökas till fots. När morgonen går över i förmiddag tilltar värmen och det blir en nästan sydländsk strapats att gå upp till de renoverade tvillingfyrana på den högsta bergsknallen. Utsikten är hänförande över nordöns buskvegetation, klapperstensfält, strandängar och det blå havet. De två fyrarna var annars ett av alla dessa mänskliga misstag, en förfelad ansträngning som när de togs i drift vid mitten av 1800-talet visade sig vara för högt placerade över havsytan och när de som mest behövdes, i dåligt väder, helt sonika låg inbäddade i låga ovädersmoln. Skepp gick i kvav i samma utsträckning som innan de tändes och nya fyrar fick byggas efter några få decennier.
Efter en kort färjetur till Syd-Koster, passar våra cyklar bättre och vi tar oss lätt fram genom den lummiga naturen. Här på sydön tog Inge Schiöler till sig den västsvenska färgskalan redan som ung. Schiöler var född inne i Strömstad och tillbringade ungdomstid hos släktingar på ön. Efter sin trettioåriga institutionalisering på sinnesjukhus, flyttade han tillbaka till ön och återupptog sitt måleri, alltid med naturen i sommarskrud, med samma kolorit, som inget hade hänt. Var hans lilla stuga låg är dock förborgat, inga skyltar, inget som påminner om öns viktigaste konstnär. Lena Cronqvist får nog ursäkta men vad gäller bilder från Koster är hon en ganska uppenbar efterföljare.
Efter en kaffe, en omkullcykling med skrubbsår, ett dopp i havet och en räksallad, far vi tillbaka med några fina västkustvyer kvardröjande på näthinnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar