Eriksson på kullen

För snart fem år sedan, sommaren 2009,  försökte jag få med den då tioårige sonen med in i salarna med Per Kirkebys monumentala dukar på Tate Modern i London. Grabben totalvägrade och satte sig sturigt på en bänk utanför. Jag kan i viss mån förstå honom, Kirkebys ”semi-abstrakta” färgsjok på duk kräver både intellektuell inlevelse och förvärvade referensramar. Utställningen var dock viktig för Kirkeby då den innebar den stora introduktionen i Storbritannien och de stora naturromantiska verken hängda i rymliga salar drog stora åskådarskaror.

Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering. Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de, denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.

Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet, gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite somrigare färger.  Dessvärre har målningen fått den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar, allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.