Väntan vid Värmeln

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs…

Nåja, det är väl egentligen ganska mulet när vi närmar oss Grums stolthet Borgvik, men när en solstråle för ett ögonblick bryter igenom molnen, gnistrar det till i Värmelns vatten.    

Vi vill visa hitresta bekanta lite Värmland, och Borgvik med värdshus och hyttruin, är ett klassiskt utflyktsmål. I min barndom var ett besök på Kungskvarnen närmast en ritual, alltid uppskattat av amerikasläkten på resa genom Sommar-Sverige.     

Ett medelålders par från Stockholm har tagit över restauration på stället. Vi önskar dem all lycka, men idag är väntan på servering olidligt lång. De verkar gruvligt misstagit sig på tillströmningen av gäster denna midsommardag.

Stela och lätt uttråkade drar vi oss ner till konsthallen Sliperiet. Öppnat för något år sedan är det ett hyfsat anspråkslöst ställe med årets utställning uppdelat på färgsprakande men kitschig glaskonst (ovanvåningen) och en samlingsutställning ganska disparata konstnärer och fotografer. Ovanligt nog verkar allt vara till salu, alla verken har prislappar. De foton som visas känns som kvarlämnat gods från Fotografiskas i Stockholm utställningar de senaste åren. Men de fåtaliga verken och närheten i den här miljön ger kanske en extra dimension. Och fotografen Mats Bäcker kommer ju från Hagfors några mil härifrån, även om motiven oftast är gamla rockikoner från förr. Hursomhelst bjuds på oväntade möten i den sommar på den värmländska landsbygden.

På vägen tillbaka ljuder i bilen Fröding återigen den senaste musiktappningen och vi passagerare sluter ögonen.  

…och omkring står den härliga skogen grön, bakom ängarnas gungande gräs.

Marstrand i juni

 

Redan innan vi tagit oss över det lilla sundet till Marstrandsön, hör vi trumslag och medeltidsvrål uppe från fästningen på andra sidan. Väl framme får vi förklaringen: festivaldagar med tornerspel, yxkastning och lätt övergödda lajvare med väpnarmundering och anakronistiska tatueringar. Turistbyrån lovar att vi kan se fästningen ändå men festivalspektaklet har intagit hela området och avkräver oss en hutlös summa för inträde. Vi vänder om och jag får fantisera om vilka fängelsehålor general Pechlin och mindre bekanta fästningsfångar fick framhärda i. (Just intrigmakaren Pechlin lär ha haft en ganska hygglig tid här på Carlstens fästning och när han dessutom efter några månader flyttades till Varbergs fästning fick han till och med vistas ute i staden.)

Istället går vi runt i den lilla trästaden och funderar var Selma Lagerlöf satt och skrev Herr Arnes Penningar. Säkert var hon här på sommarhalvåret och fick också fantisera om vinterns isande havsvindar och det infrusna fartyget på redden, vartill Marstrands kvinnor vandrade i fackeltåg för att hämta hem liket av den mördade Elsalill. När liket är återbördat, bryts isen upp och fartyget går loss. En suggestiv scen i en annars ganska långtråkig historia.

Vi avslutar med ett snabbt besök i konsthallen Strandverket, öppnat förra året och nu på försommaren befolkad av Maria Miesenbergers hoppande och klättrande retinafigurer (förra sommaren klättrade dessa omkring i Artepelag på Värmdö) och Lennart Nilssons bilder på foster i saltlag. Strandverket är ännu ett i raden av privata initiativ på konsthallsmarknaden, denna gång bekostat av Göteborgs tidningsfamilj Hjörne.   

När vi väntar på färjan tillbaka kommer tre skrålande kondottiärer vandrande längs kajen. Kanske är det Sir Archie, Sir Filip och Sir Donald, Herr Arnes banemän, som dröjt sig kvar.