Strindbergs minne

Så kom vi iväg att se Strindbergsutställningen på Lijevalchs till slut.

Jag hade förväntat mig lite mer av de 12 iordningställda rummen. Tanken är bra om än lite skolboksaktigt, att ta upp teman från Strindbergs liv och åskådliggöra dem som scener eller panoraman: Stockholms skärgård, Giftasåtalet, infernokrisen, Röda rummet, självporträtten osv. Nu är det ganska fattiga scenerier och allt handlar egentligen om att rama in de tjugotal Strindbergsmålningar som skrapats ihop.

Några små godbitar jag glömt och blir påmind om: dels en tavla ”Dubbelbild, Dalarö”, dels texten i Giftas som blev den påtagliga åtalspunkten för hädelse mot det heliga sakramentet. Textstycket är fruktansvärt roligt och fullständigt aktuellt nu när religionernas galenskaper myndigt och auktoritärt återigen begär förtroende i samhället.

Strindberg visar upp sina skrivarposer på de otaliga själporträtten men känns ändå relativt fjärran från oss i tid, tänker vi när vi går genom salarna. Men då upptäcker vi den åldrade skådespelerskan framför oss, ivrigt kommenterande hur färgen lagts på med spatel och pensel. Hon vars far faktiskt var Harriet Bosses tredje man. Och då öppnar sig en liten bro i tid och rum till författargeniet. En som pratat med nån som pratat med nån som pratat med Strindberg….             

Ett magiskt museum

De magiska sommarkvällarna i min barndom när den statliga TV’n visade de gamla skräckfilmerna från trettiotalet, finns fortfarande djupt rotade i mitt medvetande. Dracula och Frankenstein får ursäkta, Mumien var den läskigaste av dem alla. Natten var varm och mörk, ljuset dunkelt inne i mormors sommarstuga och mina förväntningar var enorma minuterarna innan Mumien filmen skulle starta. När titelsidorna rullat klart och inledningsscenen börjat med arkeologerna och med mumien ännu sovande i bakgrunden, kunde jag knappt andas. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.

 

Egyptiska museet i Kairo

 Det var fotografen från den tyska expressionistiska filmens guldålder Karl Freund, som gjorde sin regidebut i ”the Mummy” från 1932. Freund hade filmat Fritz Langs Metropolis i Tyskland och Frankenstein i USA och kunde sitt hantverk, med små filmiska medel byggs stämning snabbt upp i nyckelscenerna och ”mumien vaknar”, som blev den svenska titeln, är ett litet mästerverk.      

Nåväl, efter den första chocken utspelar sig dock de kommande nyckelscenerna i filmen på det Egyptiska museet i Kairo. Denna lokal och alla dess artefakter blev lite av en dröm för mig som nioåring. Och nu många år senare har jag äntligen fått chansen att besöka det verkliga museet.

Museet är ett av de mest fascinerande i världen, inrymt i ett 120 årigt hus i centrala Kairo och hyser några av värdens mest kända och ikongrafiska artefakter, främst naturligtvis Tutankhamons gravfynd.  

I september 2012 är strömmen av turister hit förvandlad till en rännil: det egyptiska museet står omgivet av utbrända regeringsbyggnader, påminnelser om den Egyptiska revolutionen för ett och ett halvt år sedan, och turisterna har inte hittat tillbaka ännu. För några veckor sedan ekade Tahrirtorget utanför av antivästliga protester men idag är det lugnt. Lugnet sprider sig in till museet och vi kan njuta av en rapsodisk men kunnig genomgång av vår guide.  Antalet föremål överväldigar men utställningarnas usla skick, bristfälliga belysning och obefintliga textangivelser, ger en sorgsam känsla när vi vandrar genom salarna.

Några av salarna är helt tomma och jag får en plötslig lust att liksom Boris Karloffs karaktär i Mumien vaknar, gömma mig kvar efter stängning och uppleva barndomens läskigheter igen.