Åsa-Nisses sanna tryne

Centerns utspel om att låta fler städer i Sverige få möjlighet till trängselskatt är riktigt befängd. Djupare satt alltså inte Åsa-Nisseliberalismen! Förutom att snabbt dömas ut som idé av ledande trafikforskare, är frågan principiellt förkastlig. Trängselskatten är en av det senaste decenniets allra värsta ofrihetsreformer. Att allmänna nyttigheter ska vara fria och allmänt tillgängliga är en bärande princip i samhällskontraktet. Bara om en nyttighet är farlig eller uppenbart motverkar andra medborgares välfärd kan inskränkningar accepteras. Så är inte fallet vad gäller den s.k. trängselskatten. Trafikens hälsorisker kan minskas på andra sätt, kraftfull reglering av biltekniker t.ex., den så kallade samhälleliga kostnaden för trängsel, produktivitets och inkomst borfall, kan lindras med infrastruktursatsningar, lokaltrafikkapaciteten och ökad flexibilitet i stela avtalsvillkor på arbetsmarknaden. Det beklämmande med Alliansens senaste kräftgång är att den ideologiska dimensionen helt suddats ut. När hörde vi senast en borgerlig politiker på allvar prata om frihet? Det verkar som svensk borglighet helt anammat vänsterperspektivet att framtida miljöhot måste mötas med frihetsinskränkningar. Det verkar helt omöjligt att tänka sig att ökade valfrihet, större möjlighet att själv välja sin konsumtion, var man vill leva och arbeta, faktisk kan ge ett minskat ”miljöfotavtryck”? Kanske vår överkonsumtion beror på att vi av staten undanhålls den konsumtion av tjänster som skulle ge den uthållighet vi ovedersägligen behöver? Jag tänker på tjänster som grund- och vidareutbildning, omsorg, vård, vardagstjänster osv. Staten har sedan länge monopoliserat detta vad gäller konsumtionen, på leverantörssidan råder delvis valfrihet. Jag är övertygad att ökad frihet leder till ett hållbarare samhälle inte tvärtom som verkar vara dagens politiska konsensus agenda.

Expressionism i ekande salar

Häromdagen meddelades att konstnären Erland Cullberg dött. Det är hans konst jag tänker på när jag går genom Liljevalchs några dagar efter att utställningen med Jarl Ingvarsson öppnat. Det brukade heta att Cullberg inte hade några förebilder i svensk expressionism, men det är svårt att tro att inte Ingvarsson, som rimligen bör vara tjugo år yngre, inte haft Cullbergs färgflöde och frenesi någonstans i bakhuvudet. Annars är det väl neo-expressionister som Georg Baselitz som påverkat honom. Omskrivet är Ingvarssons beting att med nersända dukar och sponsrad färg, i rasande tempo ta fram en svit målningar med Strindbergsanknytning. Anstiftaren Lijevalchschefen Mårten Castenfors, visste nog att just Baselitz brukar säga att han påverkats av Strindberg. Men här handlar det mindre om bildkonstnären Strindberg och mer om bilden av Strindberg. Hursomhelst, resultatet är uderhållande, ojämnt och typiskt Jarl Ingvarsson. Hans gimmick att i all expressionistiskt färgyra utgå ifrån ett föremål, kommer igen här också. I de flesta målningarna kommer Strindberg höga stormhatt fram. Men i några av de tjugotal bilder I Strindbergssviten är det som han tröttnar på den artificiella kopplingen till Strindberg och för in en helt vanligt oljedunk, en sådan man köper på Statoil. Ganska roligt. Märkligt är dock hur få besökare det är denna helgeftermiddag. Salarna är i princip tomma. Har Stockholmarna tröttnat på färg? Kanske är Liljevalchs salar lika ödsliga som salarna på det äldreboende någonstas i Stockholms norra förorter vari Cullberg tvingades vistas den sista tiden, avtvingad sina färgtuber men alltjämt frenetiskt tecknande.

Obscurum in arcana

Det spöregnar och vi kämpar uppför trapporna till Piazza del Campidoglio när 14-åringen ska ges lite motvillig klassisk bildning. Lika bra att klämma museerna denna dag.

Lux in Arcana, ljus över hemligheter, så heter en utställning av påvens privata dokument på Capitolium Museet i Rom den här våren. Reklamskyltar är uppsatta i hela staden. Bland kejsarbyster och bronsvarginnor ligger ett antal handskrifter från Vatikanens sektreta arkiv i glasmontrar och berättar om kättarrättegångar, banbullor, schismer med världsliga härskare och ofelbarhetsdogmer. Inkommande korrespondens med egenhändiga namnteckningar av kändisar som Galileo, Napoleon och Abraham Lincoln, alla med texter drypande av falsk eller äkta underdånighet, kittlar det historiska intresset men ger också en rysning över alla århundraden av stolligheter.

En svenskanknytning finns här: Kristinas abdikationsbrev med alla riksdagsmännens sigill. Historien varför detta brev följde med till Rom berättas inte, men den kanske klarnar nästa år. Enligt DN ska nämligen abdikationsbrevet lånas hit 2013 och visas på Livrustkammaren.


Utställningen ger historiska ögonblicksbilder men naturligtvis inget problematiserade runt konsekvenserna av dessa hundra utställda dokument. Att Galileo fick upprättelse först år 2000, att påvens godkännande av Spaniens överhöghet av Sydamerika innebar utplånande av indianstammar, att Vatikanens mjäkighet under fascisttiden drabbade Roms judiska befolkning etc.

På flyget hem sitter Sveriges förste svenskfödde katolske biskop sedan reformationen några rader framför oss. En karmelitermunk som skrivit böcker om det ovedersägliga biologiska faktum att jungfru Maria födde obefläckad. Det finns fortfarande mycket att låta ”lux” flöda över.

Sydstatsnatt

Det är en ovanligt varm marskväll här i Charlotte, North Carolina. Vi sitter på en uteservering mitt i stadens downtown, eller uptown som innevånarna själva säger. Här möts några gator och bildar ett med amerikanska mått ganska trevligt centrum, även om de sju-åtta skyskraporna mest verkar vara ett utslag av storstadskomplex. Egentligen hade jag kommit hit för att besöka Bechtler Museum of Modern Art, men dagens arbetsmöten tog för lång tid och allt hade hunnit stänga. Nåväl, det räckte att ta en titt på den ett par år gamla museibyggnaden och klappa Niki de Saint Phalles kollosalskulptur Eldfågeln utanför entrén. Konstnärerna inne på museet har vi bättre verk av hemma i Stockholm.

Skymningen faller och skateboardåkarna på trottoaren gör spektakulära trick mot en stor pyramidformad sten ut mot gatan. När jag på hemvägen tittar närmare på den tillfälliga brädrampen, visar den sig påminna om att sydstatspresidenten Jefferson Davis på denna punkt höll sitt sista kabinettsmöte i april 1865 och till slut, omringad av nordstatsarmén, tvingades till att ge upp efter fyra år inbördeskrig. Davis var en ganska otäck figur som efter ett par års fängelse frikändes och sedan levde drygt 20 år som inofficiell symbol för ”the lost cause”, ständigt mottagen med hedersbetygelser och aldrig släppande sin åsikt om den svarta rasens underlägsenhet.

På andra sidan gatan står en färgad man utanför en stängd affär med en vit mugg i handen och sjunger gospels med kraftig stämma. Sydstatsnatten sluter sig i mörkret.