Att döda en ek

När jag var liten och följde med mina föräldrar på bilresor genom staden (och trafikregleringarna på Östermalm tvingade trafiken bort längs hela Strandvägen och upp längs den ensliga Oxenstiernsgatan) brukade far hojta vid ratten att vi skulle beundra den ensamma och urgamla eken mitt i gatan. ”Den har stått där mycket längre än staden funnits” brukade han säga, och tillade alltid ”fundera över vad det trädet har sett!”

Nu ska trädet bort, har några trädförståsigpåare på gatukontoret bestämt: - ”Det är sjukt och utgör en fara för trafik och person”. Boende runtom lär protestera förgäves. Dessutom har politikerna utlovat en värdig viloplats för det styckade trädet, vid Kaknäs invid hundkyrkogårdens helgd!

Trädens och skogens kulturhistoria beskrivs elegant i Simon Schamas bok ”Skog - Landskap och minne”, 1997. Där kan man bl.a. bli påmind om att eken alltid intagit en särställning i nordeuropeisk mytologi från berättelsen om hur Herman hukar bland Teutoburgerskogens skyddande ekstammar till hur eken får sin slutgiltiga symboliska plats i vårt gemensamma medvetande genom Caspar David Friedrich centrala verk “Eiche im Schnee” från 1828. Vår kärlek till eken ligger nog i att den på våra breddgrader är så ovanlig. De flesta exemplaren runt Stockholm är planterade och under århundraden var åverkan på ek belagt med strängt straff, upprepad förbrytelse straffades med döden. Något sådant öde lär inte drabba Radiohusekens banemän. Det främsta syftet med röjningen är nog att bereda väg för nya spårvagnen om några år.

Vad finns kvar efter tjugo år?

Solen skiner visserligen denna oktoberdag i Dubrovnik, men turistsäsongen verkar gå mot sitt slut och kyliga vindar drar in från adriatiska havet. Några kroatiska damer passar i alla fall på att ta sommarens sista glass vid stadsporten. Väl innanför murarna går vi över blanka stenlagda torg och genom trånga gränder och slås av att staden är vacker men verkar lite konstgjord, lite för pittoresk. När jag erinrar mig det sena nittonhundratalets historia minns jag varför - mycket av det vi ser är nyrenoverat och vissa hus är helt återuppbyggda på senare år.

Under tre månader, med start den 1 oktober 1991 - för ganska precis 20 år sedan, föll granater över Dubrovnik. Den dåvarande serbiskstyrda jugoslaviska armén och deras kumpaner, de montenegrinska paramilitära styrkorna, hade placerat ut artilleri på bergshöjderna ovanför den lilla befästa medeltidsstaden och siktade på renässanspalats och barockkyrkor. De materiella skadorna var stora och det mänskliga lidandet blev enormt med hundratals civila dödsoffer.

Titoregimen hade redan på tidigt 70-tal demilitariserat södra Dalmatien för att locka turister, varför Dubrovnik var en helt försvarslös inför angrepp. Hela regionen försvarades av 700 kroatiska milismän beväpnade med karbingevär. Mot denna styrka ställdes 30 000 man och artilleriförband understödda av marina styrkor. Efter tre månader hade den internationella opinionen reagerat och Belgrad drog tillbaka styrkorna.

Men det mänskliga lidandet skulle pågå ytterligare en tid, dock inte lika synligt för världen. Över bergskammen och någon timme inåt landet ligger Mostar och här skulle kroaterna några månader senare ta en fruktansvärd hämnd på den bosnienserbiska befolkningen.

Jag undrar vad damerna tänker där de sitter med sina glassar. Vad finns kvar efter tjugo år?

De behövs som påminner

I SvD recenseras Per Ahlmarks nyligen utgivna självbiografi, ”Gör inga dumheter medan jag är död!” ganska njuggt. I DN med sympati och i vänsterpressen med tystnad. Ahlmark väcker tydligen fortfarande känslor.

I mitten av 70-talet blev Per Ahlmark mina föräldrars politiska hopp. Alla västsvenska akademiker var folkpartister och Ahlmark var den som skulle stå för intellektualism och liberala värderingar i det uppseglande borgerliga regeringsalternativet. En Palme utan socialism, cynism och dolda agendor.

När Ahlmark återkom i början av 90-talet, nu som skribent, med boken ”Vänstern och tyranniet” var det lite som att han blev min hjälte också. Trots att ett decennium då hade passerar efter den mest galna politiska eran i Sverige, hade inte de i den fortfarande upphöjda kulturvänstern, de kända diktaturkramarna och ”tredje ståndpunkten”-anhängarna, offentligt konfronterats med sina stolligheter. Inte förrän Ahlmark ställde dem i rampljuset, namngav dem och la fram övertygande bevisföring.

Ahlmark kan inte tiga när han stöter på nuvarande eller tidigare anhängare av nazism, kommunism eller andra våldsläror. Han menar att enskilda offentliga personer med anspråk på att bli hörda i debatten, inte ska få gå in i glömska utan att deras gamla förbrytelser (dvs anammande av odemokratiska ideologier) ska uppmärksammas, om och om igen. Och frågan är om inte det är den enda rätta hållningen.