Bukowskis rider på trender

Vi var på det stora auktionshuset i fredags. Om man accepterar att konst här är en ren och skär fråga om affärer, kan man ändå hitta ett och annat som känns nytt och fräscht. Varje år gör de några försök att skapa en andrahandsmarknad för några yngre eller mer okända konstnärer. En tydlig trend i vår är att rida på intresset för konstnärskap som några pågående eller nyligen avslutade utställningar har skapat.

Evert Lundkvist utställningen på Moderna i våras matchas här av flera verk. Prisnivåerna är förstås ouppnåeliga, varför det inte är så kul i längden att fördjupa sig i ”den svenske Rembrandt”.

Lite mer spännande är några mystiska små tavlor av Rita Lundqvist. Hon har nu en utställning på Liljevalchs. Utställningen är retrospektiv och man får bekräftat att hon målat figurer i vardagsgrå miljöer på samma sätt i 20 år. På sitt sätt fascinerande.

Även Håkan Bengtsson som nyss avslutat en utställning på Millesgården, har här ett par verk. Hans maniska ristande av sträck på monokroma dukar eller objekt, som här en kub, verkar lite stolligt men ger ett resultat som man kan bli stående länge framför.

Lidingöbro värdshus rivet

Passerade Lidingöbro värdshus på djurgårdsvandringen idag. Det visade sig att det slitna värdshuset till stora delar var rivet och endast den södra flygeln stod ensam kvar. En skylt talade om att här skulle ett hotell och spa uppföras med början 1 april i år. Men platsen stod fortfarande tom och ödslig.

På platsen för det gamla brofästet har det funnits värdshus sedan 1814 enligt boken Djurgården förr och nu från 1925. Den rivna värdshusbyggnaden var inte från den tiden men likväl från 1900-talets början, senast återuppbyggt efter en brand på 20-talet.

Värdshuset har haft en sorglig historia de senaste åren med halvskumma krögare och misslyckade satsningar. Platsen idag är verkligen en sorglig syn. Djurgården har ett antal byggnadskomplex som aldrig verkar få någon vettig användning utan bara missköts: Lindgården intill Liljevalchs vid Djurgårdsvägen, Fanjunkarbostället vid gamla skjutbanan osv. Och nu Lidingöbro. Varför går det inte att hitta publika verksamheter som inte exkluderar? Alla är nog inte intresserade av spaanläggningar och hunddressyr.

Om strävan efter status

I höstas fick Marie Söderqvist Tralaus bok Status - vägen till lycka, förutsägbar och oerhört intensiv kritik på flera liberala kultursidor (DN, Expressen, GP). Antingen anklagades författaren för den råaste formen av socialdarwinism, eller för ”förljugenhet” eller för att sprida ”det avgrundsdjupa föraktet för svaghet”. Vad är det som får vänsterintellektuella recencenter att gå så i spinn? Jag lånar boken på biblioteket och får tag på ett i det närmaste oläst exemplar.

Boken är lättläst, på gränsen till kvällstidningsjournalistisk, men det innebär å andra sidan att det går att komma igenom den på någon timme. Visst kan man fundera över empirin vad gäller undersökningmetod och urval, men i huvudsak ger texten ett resonerande och vettigt intryck. Referenser till sociologen Pierre Bourdieu och dennes teorier om socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, kan ju vara tveksamma med tanke på Bourdieu uttalade politiska agenda som inte direkt sammanfaller med Söderqvists. Budskapet i boken är hursomhelst, att högst på rankinglistan över de företeelser som ger status står, tvärs mot gängse föreställning, bildning, flit och altruism, och alltså inte vräkiga bilar eller lyxvillor.

Kritiken har naturligtvis gått ut på att det som presenteras som fakta bygger på dubiösa undersökningar och att slutsatserna i boken, såsom att hög status ger ökad lycka, skulle, om de vore sanna, leda till ett än mer ojämlikt samhälle med ökade klyftor och orättvisor.

Min tolkning av huvudtesen i Status - vägen till lycka, är snarare att strävan efter status faktiskt leder till ett godare samhälle med mer av moraliska värderingar: ökad bildningsnivå, flit och engagemang för det gemensamma (genom den individuella duglighetssträvan), ökat personligt engagemang i familj och närsamhälle, etc.

Eftersom slentrianbilden av status och statusjakt i det svenska samhället är en, visserligen föraktlig, men ändå flitigt förekommande företeelse förknippad med materiell konsumtion, är bilden Marie Söderqvist Tralaus målar upp provocerande. Provocerande därför att det krävs en omdefinition av statusbegreppet som vi vant oss vid, men också därför att status i den nya betydelsen rimligen borde bejakas av de flesta.

Vänsterkritik formulerad som ” Hon (Söderqvist) uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö.” (Kajsa Ekis Ekman, DN), är fixerad vid tanken att samhället är statiskt. Tänk om det inte är så. Tänk om strävan efter status leder till att vi alla lyfts. Otäck tanke för en del.

Den jättelika svarta katten och vänsterns ministerkandidater

Har just nu Mästaren och Margarita ljudande i hörlurarna. En MP3 fil är faktiskt det enda som kan få mig längta till en tunnelbaneresa eller långpromenad!
Har inte kommit så långt in i Michail Bulgakovs roman än men spårvagnen har passerat och katten har uppenbarat sig. Försöker erinra mig hur dessa scener gestaltades i den teateruppsättning jag såg för länge sedan.
Eftersom jag rätt nyligen tagit mig igenom Simon Sebag Montefiores Stalin – den röde tsaren och hans hov, som stått oläst i bokhyllan ett tag, kan jag inte få ur mig känslan av 30-talets absurda ondska i Sovjetstaten, och läser (eller lyssnar) med det historiska filtret på. Ondskans nyckfulhet och den socialistiska repressionen är naturligtvis ett tema Bulgakovs delvis ofullbordade roman, såväl som rena fantasy teman och farsartade scener. Bulgakov överlevde, låtvara trakasserad och censurerad, utrensningarna i slutet av trettiotalet, sannolikt därför att Stalin hade en av hans pjäser som sin favorit på teatern. Men han dog 1940 och manus till Mästaren och Margarita låg opublicerad fram till 1966.
Den praktiska socialismen, som den tog sitt uttryck och som den var tänkt, måste alltid upplysas om. Under påsken har SvD ett långt reportage om eventuella ministerkandidater från vänsterblocket. Jag vet att de flesta ser vänsterpartiet som ett reformerat kommunistiskt parti, men jag ser ändå den stora svarta katten sitta där brevid dessa vänsterpartistiska ministerkandidater, rökande sin cigarr.

Väg genom engelska parken

Stora Djulö, alldeles i utkanten av Katrineholm. Gården i karolinerstil lyser på avstånd. Omgivningarna ser slitna ut i den skoningslösa aprilsolen och väl framme, är skorna rejält leriga efter att ha klafsat i den sönderkörda uppfarten. Huset ägs av kommunen och är nu utarrenderad för caféverksamhet och arrangemang. Ett sällskap kommer mätta ut från huvudingången och kisar i ljuset. Vid det påskstängda hembygdsmuseet i den angränsande ekonomilängan rastar Katrineholmsborna sina labradorer. Ett medelålders stavpar passerar i rask takt.

För drygt tvåhundra år sedan levde och verkade Carl Hildebrandsson Uggla på gården. En 1700-tals gestalt som efter en kort byråkratkarriär i huvudstaden återvände till sitt modersarv Stora Djulö och helt övergick till sitt egentliga intresse – vetenskapen. Han skrev om hembygden, om Hjälmaren, om heraldik, om sin anfader, 1600-tals amiralen, och anlade en engelsk park. Uggla vurmade för göticismen och skapade både fornordiska grottor, tomma gravhögar och falska runstenar.

Jag försöker hitta resterna av parken och inser att området är sönderskuret av den rejält trafikerade länsväg 55 mellan Katrineholm och Norrköping. Jag springer över mellan dundrande långtradare och hastighetsöverträdande personbilar. På andra sidan precis nedanför vägbanken hittar jag några inskriptioner men fortsätter inte jakten vidare, trött på vinterns damm och skräp som med jämna mellanrum virvlar upp efter varje fordonspassage.

Jag inser när jag går här på vägrenen, vilka ingrepp vägdragningar gör i naturen och vår närmiljö. Förutom att skära sönder en liten parkspillra, tränger sig den här vägen sig rakt igenom villaområden med påfallande många nybygda hus. Det måste vara möjligt att minska inverkan. Fler staket, fler övergångar i form av gångbroar, färre dragningar genom känsliga områden. När infrastruktursatsningar nu görs i stockholmsområdet görs vad jag förstår en hel del att minska påverkan, men vad görs ute i de mindre städerna?