”konsumtionssamhälle är ett tillstånd av evig otillfredsställelse”

Passerade nyligen Östermalmstorg och kunde konstatera att det nya huset som ersatt det gamla Folkan huset börjat användas. I de två nedre planen har Åhléns flyttat in. De mellersta planen, avsedda för kontor, och de översta för exklusivt boende, verkar fortfarande vara under uppbyggnad.

Det gamla huset med sin fasad från en oöm ombyggnad 1935, var väl knappast något skyddsvärt och heller inte mycket att sörja över. Men märkligt nog innehöll huset murar från 1800-talets Ladugårdslandsteater. Intressantare är att fundera över vad som nu har rests på platsen.

Det nya huset är naturligtvis en kompromiss tillkommen efter oändliga manglingar i kommunala nämnder, hos arkitektkontor, och i fastighetsägaren SWOT analysmöten. Den historien har skrivits spaltkilometrar om, bl.a. i lokaltidningarna. Men vad blev det för hus och vad säger huset om tidsanda?

Först och främst: hur ser det ut? Vad ger fasaden för associationer? Jag kan bara tänka på två saker. Det första jag ser är taffliga marmorimitationer uppsatta som plattor över hela fasaden. Jag tänker direkt på dagens svenska konsumtionstempel förortsgalleriorna som alla med sin konstlade estetik gärna använder marmor och mässing som markörer i innemiljön. Torget är alltså inte ett torg längre utan en jättelik galleria! Efter ett tag ser jag andra saker: En sval nordisk björkskog stiger fram ur morgondimman. Drömmen om natur och stillhet bortom kommers och storstadshets! Jag blir inte klok på husets uttryck.

Men jag kan inte heller avhålla mig från att se huset som en allegori över konsumtionssamhället och, som sociologen Zygmunt Bauman karaktäriserade det ”ett tillstånd av evig otillfredsställelse” i sin bok Konsumtionsliv som utkom på svenska för några år sedan. Bottenplanets nya moderna Åhléns är på något sätt en grundskola i konsumtion. Här finns det mesta som inte är livets nödtorft, här kan du lära dig välja rätt varumärke, här kan du lära dig om livsstilskonsumtion.
Vilka företag som flyttar in på kontorsplanen vet jag inte men det är väl ingen vild gissning att verksamheten kommer beröra konsumtion i någon mening, varor, tjänster, allt som kan nära vårt behov av tillfredställelse i Baumans mening.
Höst upp, i det som tidningarna utnämnt till Sveriges dyraste våningar, kommer, också enligt kvällspressen, en av Sveriges rikaste flytta in. En, sannolikt hedervärd entreprenör i snabbmatsbranschen. Konsumera mer Maxi-mål!

Kränkning av de kränkta

Fick hem i brevlådan en uppmaning att delta i SCBs undersökning ”Hälsa på lika villkor?” Den egentliga avsändaren är det beryktade Statens Folkhälsoinstitut. Karaktären på de, över 17 sidor utspridda frågorna ger upphov till en hel del reflekterande. Det första som slår mig är att frågorna är otroligt integritetskänsliga. Via vissa inledande troskyldiga ord om tystnadsplikt etc, förklara man utan omsvep, att uppgifterna kommer samköras med folkbokföring, Utbildningsregistret och Inkomst- och taxeringsregistret.
Man fullständigt baxnar! Först och främst, att denna unkna Myrdalska sociala ingenjörskonst fortfarande 2010, tillämpas fullt ut av våra svenska myndigheter. Att myndigheten på regeringens uppdrag ska samla in data som, vad jag förstår från frågetecknet i undersökningen titel, ska ”bevisa” att tesen om ojämlikheter i medborgarnas hälsotillstånd och behovet av statligt styrande på området.
Men, vad värre är, visar detta, som jag ser det att integritetsfrågorna faktiskt har en plats på agendan även om Piratpartier och andra verkar ha somnat in. SR/Ekots undersökning från 24 mars visade att integritetsfrågorna rankas som ett av de minst angelägna politikområdena, i klass med ”EMU” och ”religon/moral”.
Slutligen, frågornas karaktär spär också på en annan myt om att vi medborgare måste skyddas från det ständiga hotet om kränkningar. Frågor av typen: Har du […]känt dig kränkt? Hade den kränkande behandlingen (du utsatts för) […] samband med något av följande? Om staten frågar dig som medborgare om detta fenomen måste det ju vara ett angeläget samhällsproblem, eller hur? Jag säger bara läs ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” av David Eberhard!

Kontrollerat våld på Konstakademien

Gå och se Anastasia Ax installation på Konstakademien. Den ger en stark upplevelse och en krypande obehagskänsla som förstärks av den rullande videon från tillblivelsen inför en loj publik hösten 2009.

Installationen ingår i Carnegie Art Awards ambulerade utställning som förra veckan kom till Stockholm. Trots en ganska kommersiell inramning, priset är ju finansierat av den beryktade investmentbanken som för två år sedan med buller och bång togs över av statliga Riksgälden, är utställningen ändå ett tillfälle att se intressant samtidskonst.

Jorma Puranens isspeglingar är drömska och nordiskt vemodiga. Jukka Mäkelä abstraktioner är fascinerade och efter ett tags stirrande kan man både läsa ut tecken och naturformer.

Kjersti G. Andvig, slutligen, med sin stickade dödscell (!), ger associationer både till Edward Kienholz mentalsjukhuscell på Moderna och Röda Nejlikan utklädd till stickande gumma bevittnande skräckväldets giljotinerande.

Och det bästa, allt är gratis. Det är bara att gå dit!