Eriksson på kullen

För snart fem år sedan, sommaren 2009,  försökte jag få med den då tioårige sonen med in i salarna med Per Kirkebys monumentala dukar på Tate Modern i London. Grabben totalvägrade och satte sig sturigt på en bänk utanför. Jag kan i viss mån förstå honom, Kirkebys ”semi-abstrakta” färgsjok på duk kräver både intellektuell inlevelse och förvärvade referensramar. Utställningen var dock viktig för Kirkeby då den innebar den stora introduktionen i Storbritannien och de stora naturromantiska verken hängda i rymliga salar drog stora åskådarskaror.

Det är svårt att inte associera till Kirkeby när vi ser Andreas Eriksson på Bonniers konsthall nu i helgen. Av olika skäl, dels samma naturmystik, dels att denna utställning också är ett slags popularisering. Bonniers konsthall har inte sparat på krutet denna vinter med helsidesannonser och affischer på stan, den här gången ska publiken komma. Och kanske lyckas de, denna lördag är det ganska tätt mellan kulturtanter och hippa 30-åriga vasastanbor.

Eriksson leker med olika uttrycksätt, förutom måleriet, gipsavgjutningar av frätt frigolit och mullvadshögar, även dekonstruerade trädgrenar och fotografier överförda till damastvävnader. Men det är trots allt måleriet som intresserar; Eriksson har antagit utmaningen från Kirkeby och inreder en hel sal med monumentala naturbilder, mest murkna stubbar på Kinnekulles sluttningar. En bild sticker ut, med större djup i bilden och med lite somrigare färger.  Dessvärre har målningen fått den ganska osmakliga titeln Ted Kaczynskis stuga. Uppenbarligen efter den ökände unabombaren som fortfarande avtjänar sitt livstidstraff för tre mord och 27 lemlästningar, allt utfört i teknikfientlighetens och civilisationshatets namn. Jag hoppas inte att vår elöverkänslige konstnär känner samhörighet med denne galning. Man kan faktiskt förhålla sig till naturen på ett både humanistiskt och tolerant sätt, det tycker jag iallfall hans bilder visar.

Behemot i Stockholm

För ett par år sedan kom den tyske historikern Karl Schlögels bok Terror och dröm - Moskva år 1937 ut på svenska. Boken som är ett collage över sovjetterrorns kulmen i tid och rum, har ett inledande kapitel där Bulgakovs romangestalt Margaritas flygtur över Moskva utgör den inledande orienteringen i en stad där djävulen fått fäste. Schlögel hävdar att Bulgakovs roman är en absolut nyckel till skeendet under de ohyggliga åren runt 1937.

En torsdagskväll i januari är det premiär på Dramaten för just Mästaren och Margarita. Vi sitter inklämda på första raden bland stadens honoratiores och får se en habil uppsättning, visuell och lagom normkritisk med sina könsöverskridande karaktärstolkningar (Mästaren spelas av en kvinna). Dramatiseringen av romanen är gjord av Niklas Rådström och han skriver också i programmet. Visserligen refererar Rådström till Schlögels verk och kopplingen mellan fiktion och verklighet, men han erbjuder också en alternativ tolkning. Denna går ut på att Moskvabornas hemsökelser beror på deras girighet, självupptagenhet och fallenhet för kommers och flärd. I en grotesk relativisering hävdar Rådström att Wolands hantlangare Korovjev och katten Behemot, skulle agerat på samma sätt om de dykt upp på Stockholm nutida gator. Lite magstarkt, då Bulgakov skildrar en tid då försvinnanden och summariska avrättningar under loppet av två år drabbade lite drygt 1% av befolkningen.

Bredvid oss i bänkraden sitter det f.d. statsråd vars främsta eftermäle torde vara att inte mindre än två gånger ha tvingats lämna sin taburett. Hon pratar ogenerat med sitt sällskap och vi kan inte undgå att höra samtalet. För en kort stund tänker jag att möjligen kan hon vrida perspektivet rätt, kanske med några tänkvärda meningar om hennes egen familjs erfarenheter av Stalinterrors fasor, flyktingar som de var från sovjetstatens repression i det efterkrigstida Lettland. Men tillsynes helt oberörd av pjäsens tema, maler stadsrådet på om trivialiteter. Om Bulgakov berör henne, döljer hon det väl.