Picasso och Duchamp

Plötsligt stoppar han ner armen i flasktorkaren – är det på trots, en manisk handling eller är det för att suga i sig energi från ett laddat föremål? Hursom helst blir det ett absurt spektakel när vakterna på nolltid jagar iväg honom och lugnet återställer sig.

Scenen med den lustig klädde, och uppenbart stollige mannen, utspelar sig inne på Moderna museet den sista men soliga lördagen i augusti 2012. Det är nästan hundra år sedan Duchamps flasktorkare gjordes till konst och drygt femtio år sedan frågan ställdes ”är allting konst?” (av Ulf Linde i Spejare 1960) Magin håller tydligen i sig.

Moderna museet har ställt samman en liten utställning med sina verk (ett par inlånade också) av Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Tvisten är att ställa dessa två modernistiska giganters konstnärsskap mot varandra, de visas också i två olika rum. Tillsynes helt olika finns naturligtvis en gemensam grund och de var också högst medvetna om varanda under hela sina aktiva liv. Båda gick igenom impressionistfasen, var fauvister och kubister, men sedan skiljs de åt. Duchamp jagade vidare att fånga repetitionen och rörelsen på duken genom en utflykt till futurismen innan han abrupt lägger penseln åt sidan och målar i tanken, utan duk och färg, genom sina readymades och installationer. Picasso fortsätter att utvecka måleri, skulptur och grafik, och inmuta sina paradområden: kvinnoporträtt och lustfyllda teckningar av kvinnor och minotaurer.

När det gäller Picassorummet, skapar som en minoisk labyrint, är det faktiskt de små gravyrerna som kan fascinera mest. Men det är också lite rörande att vi kan skrapa ihop en hyfsat representativ samling Picasso verk i Stockholm. Själva proveniensen för verken blir en del i utställningen, presenterade som de är i en utförlig redogörelse i utställningskatalogen.

Duchamprummet är var jag förstår en överflyttning av rummet med föremål som ställdes ut på Konstakademin i höstas. Då gjordes en genomgång av Ulf Lindes analyser av den enigmatiske Duchamp och det kan väl vara en bra ide att visa upp dessa verk än en gång, Moderna museet äger ju en av värdens mest kompletta Duchamp samligar. Även här är verkens historia viktig för förståelsen, de är i princip alla kopior tillverkade av Linde och i efterhand signerade av Duchamp.

En fin liten utsällning, det enda som stör är det faktum att ytterligare en utställning på Moderna överlappar i tiden just denna lördag. Samma dag avslutas amerikanskan Sturtevants förevisning av ”repetitioner, kopior, kloner” av bland annat Marcel Duchamps Fresh Widow. Plötsligt blir det nästan lite väl många fönster.

Me and my bike

Back from a long vacation and committed to a (yet another) healthier autumn, I’ve started to ride my bike to work again. I’ll tell you biking through Stockholmin the morning or late afternoon is not a sinecure. Having read the morning paper yesterday (SvD Aug 21.) I got the final confirmation that my notion is correct: the bicycle accidents in central Stockholm has increases to alarmingly high figures. 

First of all, the scarcely scattered bicycle lanes are dead dangerous. It’s more of a rule than of an exception that the seemingly safe biking paths either directs you into infernal cross roads or ends abruptly in the street without any warning what so ever. I’m more and more leaning to the standpoint that we would be better off without the bicycle lanes.

Then, I admit I may sound like a grumpy old man, but all these bikers that totally ignore the traffic lights really annoy me. Sure, it may put them more in danger than me, I agree to that, but stopping at a red light is always a risk since you can be sure of having a fellow biker behind you who has no intention of stopping and therefore, loudly sighing, overtakes you with a resentful face. Only once have I ever seen a police fining a biker for driving against red, and I may agree the law enforcement should focus on more serious crimes. However, I do think it’s time for a campaign of some sort to enforce bikers to comply to at least the most basic traffic rules.

Having had all that out of my system, I must say I find the issue on future traffic solutions in Stockholm a most delicate business. The weary summer initiatives from both local and national politicians, on increasing the road tolls to finance an expansion of the underground line towards south and making it more expensive and troublesome to park your car etc, just feel so predictable. There must be ways of creating a sustainable modern city that allows for swift and safe public transportations as well as individual choices like riding a bike or, if you rely need it, taking your car.

OK, I need to think more about this. In the mean time, I put my helmet on and climb my bike for another death wish ride through the asphalt jungle.

En Vandal hittar tillbaka

Längs den mördande tråkiga E4 sträckan genom skogarna söder om Vättern finns numera ett vattenhål, konsthallen Vandalorum. I sommar är dragplåstret Erik Dietman, ett passande val faktiskt.

Gustav Vasa började på ålderns höst kalla sig Vendernas konung, eller på latin rex Vandalorum. I och med det injicerade han en par svårartade missuppfattningar i svenskt regaliskt vokabulär, dels att venderna skulle syfta på folk vid södra östersjökusten - när han troligen avsåg finnar, och dels att venderna och vandalerna skulle vara samma folkgrupp. Nåväl, vandalerna hade själva av allt att döma definierat Skandinavien som sitt urhem, så varför inte förlägga detta urhem till det småländska höglandet tyckte en möbelhandlare i Värnamo och drog igång projektet Vandalorum. Sagt och gjort, nu reser sig ett par röda lador på ett fält vid motorvägen. Men det är roligare än det låter. Inne i husen har Erik Dietmans verk ställts samman i en första större utställning efter hans död 2002. Verken har inlånats från olika håll, från privata samlingar men också museer bl.a. känns hans inplåstrade stolar med varsitt ben utbytt mot en kaktus igen från Moderna Museet.   

Dietman rymde själv redan på femtiotalet från smålansskogarna till Paris och Nizza, levde rövare (det som på konstnärsspråk heter bohemliv) med Fluxus gänget, plundrade konsumtionssamhället på sina artefakter – plåstrade readymades och skapade ”trash art”, intog berusningsmedel och utförde ”performance” (svalde bl.a. gasbindor).  På något sätt ”kristnades” han till slut, tog emot ordnar och blev professor i skulptur.       

Hur var det då med vandalerna? Jo, de frigjorde sig från de mörka germanska skogarna på 400 talet, drog sig neråt Sydeuropa, slog sig ner i Nordafrika, bildade ett litet kungarike och försvann i slutet av 500 talet. Under deras korta storhetstid levde de rövare, plundrade Rom lite och var allmänt jobbiga, men mest tog de storögda till sig den borttynande romerska kulturen, blev kristna och gifte sig med inhemska kvinnor. Den bysantinske historikern Prokopius beskriver detta i sin bok ”Vandalkrigen” (översatt av Sture Linnér 2000).  Särskilt mycket okynnesbrottslighet – vandalism - ägnade de sig troligen inte åt, det ryktet hade Voltaire spritt ut på 1700 talet.  

Kanske var Dietman en äkta vandal, tänker vi när bilen susar vidare genom skogen.