I min tidiga barndom
varnades det ibland för Hongkonginfluensan. Bara namnet gav intryck av något
långväga, diffust hotfullt, något från den stora världen. Pandemier
var något för världen utanför.
Nu, ett antal decennier
senare, när jag strosar uppför det branta gränderna i centrala Hong Kong, är
influensa inget jag tänker på trots myllret av människor. Istället försöker jag
leta mig fram till det nya konstmuseet som öppnade i höstas. Väl framme vid det
hippa komplexet, omgivet av de för Hongkong så typiska halvruffiga skyskrapor, inser
jag att det utgörs av det hyperrenoverade gamla koloniala polishögkvarteret med
tillhörande fängelsebaracker. Logement och fängelseceller är omgjorda till trendiga
barer, exklusiva boutiquer och showrooms, allt som anstår kommersialismens högborg
i södra Kina. Men i direkt anslutning har man även klämt in en helt modern museibyggnad,
JC Contemporary eller Tai Kwun, ”Stora Stationen”.
Allt är mycket
tillgängligt, välkomnande och ger ett avslappnat intryck. Den januarieftermiddag
jag besöker är det en behaglig 22 gradig värme och folk - många barnfamiljer – strosar
över öppna gårdar och genom de labyrintiska gångarna i det tidigare så slutna
poliskomplexet.
Den stora
sensationen är JC Contemporary byggnaden ritat av den schweiziska trendarkitektbyrån
Herzog & de Meuron. Byrån är känd för några spektakulära landmärken (museer
och arenor), för sin förkärlek till nya konstruktionsmaterial och sin
inspiration från Joseph Beuys happening-konst. Mycket riktigt är fasaden täckt
av intrikat utformade aluminiumelement och på första våningens
videokonstutställning hojtar Beuys oavbrutet från en TV skärm. Mest spektakulär
är dock den organiskt utformade spiraltrappan i betong som reser sig genom hela
byggnaden. Museibesökarna fotar ivrigt med sina mobiler, snarare interiören än
utställningarna.
Den största
utställningen visar olika verk av Hongkongbaserade konstnärer på temat infektioner
och pandemier. Utan sensationslystnad – vi slipper närgångna sjukdomsbilder –
påminns vi ändå om livets skörhet och naturens ruvande hämnd. På något sätt knyts
säcken ihop, den relativt harmlösa Hongkonginfluensan som på sin tid runt 1970
skörda kanske en miljon liv, får sin spegling i nutida hot som SARS och
fågelinfluensan. Hot, men samtidigt bevis på mänskliga framsteg då effekterna
idag är betydligt mindre.
Jag drar mig genom
folkmyllret ner mot centralstationen igen för att ta snabbtåget ut till
flygplatsen.
