torsdag 10 december 2015

Vad gör vi med våra gamla hus?

Mäklaren kallar objektet ”originellt”, ”måste ses” och ”i varierande skick”. I förtroende pratar han om att riva och bygga nytt. Boningshuset, som i prospektet utges vara från 1909 och i uselt skick, bör ersättas av nått mer ändamålsenligt. Men när vi närmar oss den lilla gården, går in i huset och tittar runt i omgivningarna är det nått som inte stämmer.

I själva verket är det historia som i skymundan skrivs, Svenska Kyrkan säljer det gamla prästbostället Lindenäs gård i Värmlands starkast växande kommun Hammarö. År 1691 upplät kronan ägorna till sockenprästen - 324 år senare är det dags för kyrkan att casha in.  
Fram till 1920 talet bodde församlingens komminister på gården. Eftersom det inte fanns någon boende kyrkoherde på Hammarö - tjänsten som kyrkoherde innehades av lektorn på Karlstads gymnasium - så var detta den enda prästbostaden på ön. Efter prästen kom en arrendatorfamilj som nu, efter tre generationer, lämnar det lilla lantbruket till okända öden. Det är det moderna som knackar på, närheten till regionens centralort gör marken värdefull och kommunens behov av skatteintäkter öppnar upp för vita Vårgårdahus i långa rader.     
Vad ingen verkar veta eller bry sig om är att gårdsmiljön har ett kulturhistoriskt värde som borde bevaras.
 
Vi går in i huset och upptäcker spår av ålder: Rumsindelningen är ålderdomlig men golv och vägg är nytt. Uppe på vinden är timmerstommen synlig och skvallrar om att husets ålder är en annan än uppgivit. En illa åtgången s.k. stänkkakelugn i södra vindsgavelrummet vittnar även den om husets egentliga ålder. Vid 1800-talets början kom nämligen en ny färgsättning på de här karaktäristiska kakelugnarna; röda stänk mot senapsgul botten. Vi kan gissa att här uppe hade hjälpprästen, som förekommer i 1890 års folkräkning, sin bostad.  
Den knuttimrade byggnadsstommen, de klassicerande halvcirkelformade vindsfönstren, entréns pardörr, stänkkakelugnen i vindsrummet, allt talar för att byggnadsåret 1860 som uppges i ”Hembygdsboken om Hammarö” från 1957, är det senast tänkbara, låt vara att huset timmerstomme försetts med brädpanel vid senare tillfälle.   
Äldre bilder från tidigt nittonhundratal visar en rödmålad byggnad med en stor förstukvist. Från mitten av förra århundradet var förstukvisten riven och huset målat gult. Troligen hade man samtidigt gjort den ganska oömma moderniseringen av huset interiör: rivit ned den ursprungliga spishällen i köket och murat upp en ny öppen spis i stora salen.    
Vad som nu händer vet ingen annan än de nya ägarna. Det upptrissade försäljningspriset, nu snart 2,5 gånger utgångspris, vittnar dock om spekulation och att det 155 år gamla huset, ängarna och skogsdungarna snart är ett minne blott.