Lager på lager runt Eugene O'Neill

Hans mor var morfinist och övergav honom. Själv kan han aldrig förlåta sina söner för att han (sic!) har övergivit dem. Han är omgiven av lögner, allting är moderns fel.  

Metateater för initierad borgerlighet. Så ungefär kan reaktionerna på Dramaten uppsättning av ”Och ge oss skuggorna” med premiär lördagen 22 augusti, sammanfattas. Att det är frågan om dramatik med referenser till dåtid, lager på lager och det interna, råder ingen tvekan. Redan i foajén och sedan under det att vi sätter oss i salongen, möts vi av videoskärmar med en sorts dokumentär över ämnet: Eugene O'Neills liv, den berömda Dramatenpremiären av ”Lång dags färd mot natt”, Lars Noréns besatthet av pjäsen och Noréns mångåriga arbete med ”Och ge oss skuggorna”. Skådespelare som varit med, spelat eller sett uppsättningar intervjuas och kommer till tals. Någon minns premiären 1956, andra har spelat en av sönerna etc etc. Att flera av dessa personer också befinner sig på plats denna premiärkväll gör inte känslan mindre av de interna referensernas afton. Att det handlar om borgerlighetens tillkortakommanden och problem vittnar ramhandlingen - kärnfamiljens hemligheter, för dagen relativt renons på moderniteter som rasifiering och intersektionalitet.

Lars Noréns pjäs utspelas dagen då den store nobelpristagaren Eugene O'Neill fyller år och då han och hans hustru får besök av O'Neills söner från tidigare äktenskap. Paret leds i sin självpåtagna isolering i villan vid New Englandkusten. Han har för flera år sedan lagt pennan åt sidan pga. sin begynnande Parkinson och hon är förbittrad i sin roll som oavlönad författarassistent och med sin skådespelarkarriär sedan länge i spillror. Den äldre sonen, sorglös och med en leende fasad men egentligen pank och alkoholiserad, den yngre redan hjälplöst förlorad i narkotikamissbruk. Den klassiska besättningen för ett förtätat kammarspel där de flesta vet utgången, karaktärerna är redan dömda.

Scenografen hjälper till att fokusera på aktörerna. Skådespelarna rör sig i ett enormt svartmålat rum dit ljuset endast tillfälligt sipprar in via en dörr i fonden. Närheten till havet och ödsligheten illustreras endast genom svaga vågor som då och då projiceras mot fondväggen. Ofta samlas skådespelarna vid scenkanten, ibland även nedanför scenen, röker och konfronterar varandra med spydigheter, utfall och överslätningar, allt i en nästan helt rekvisitafri miljö.

Lena Endre spelar Charlotta O'Neill med energi och finess. Njutningsfullt fyrar hon av sina giftiga repliker. Ibland blir det med en komisk effekt, men hon balanserar väl och håller farsen och det alltför dråpliga stången. Örjan Ramberg spelar med nästan övertydlig nedtoning. Hans O'Neill är sluten och tystlåten och, åtminstone inledningsvis obegripligt stryktålig inför hustruns verbala attacker. I Rambergs tolkning famlar nobelpristagaren med språket, han söker orden. Det är kanske medvetet med mumlandet: Den för Dramaten ovanliga lösningen med mikrofonen monterade på skådespelarna, avslöjar ibland en bristande timing i replikerna. Kanske är det premiärnerverna som spökar.

Det märkliga är ändå att de dryga tre timmarna rinner bort och känslan av att ha bevittnat stor teater infinner sig tveklöst - oavsett att man inte köper att allt är mödrarnas fel.

1800-talets gotik

Det är en av alla dessa solgassande augustidagar på landsbygden utanför Bordeaux. Termometern visar en bra bit över trettio grader och luften darrar över Grave distriktets vinodlingar, böljande majsfält och dungar av pinjeträd. Då efter vägkröken, dyker slottet Roquetaillade upp. Ett högt torn, en Donjon, omgivet mindre torn med krenelerade murar. En medeltida borg i ett modest format.



Vi får en visning av ung guide - seulement en français, malheureusement – men det går ganska bra att förstå. Det visar sig att slottet är delvis bebott och att ägarna kämpar med intäkter för underhåll och drift. De säljer eget vin, honung och riddarkrams, hyr ut till musikfestivaler och kinesiska rotaryklubbar.

Vi intresserar oss för just det här slottet i den här slottrika trakten, eftersom huset trots sitt medeltida yttre rymmer en överdådig 1800-tals inredning och är ett av restaureringsarkitekten Eugène Viollet-le-Duc mindre kända men inte desto mindre intressanta skapelser. Här har han endast måttligt förbättrat fasaden och ägnat mest tid åt inredning. Viollet-le-Duc, som förbättrade Notre Dame och Sainte-Chapelle i Paris och återuppbyggde medeltidsborgen Pierrefonds till ett gotiskt sagoslott för Napoleon II, var hyllad i det andra kejsardömet men hyste egentligen republikanska känslor och la därför in opportunistiska referenser både till trikoloren och de rojalistiska franska liljorna i den färgstarka och lätt kitschiga inredningen. Rummen är storslagna men ändå (för herrskapet) 1800-talsmässigt bekväma.

Eugène Viollet-le-Duc skrev i sitt ”uppslagsverk över fransk arkitektur”, Dictionnaire raisonné, att restaurering handlade om att återställa en byggnad till ”ett komplett tillstånd, som kanhända aldrig har existerat vid någon tidpunkt”. Idéerna togs upp av Helgo Zettervall och genomfördes i hans domkyrkorestaureringar. Så står man framför Uppsala domkyrka är det Viollet-le-Duc teorier man ser förverkligad. (Om dessa influenser har Fredric Bedoire skrivit lättillgängligt, senast i hans Restaureringskonstens historia från 2013.)

När vi passerar ut genom slottsporten blinkar en Notre Dameliknande gargojl (en vattenkastare) till oss med en hälsning från ett gotiskt 1800-tal.