Lenin i Kiev

Ikväll möts vi av nyheten att den sista Leninstatyn i Ukrainas huvudstad har störtats omkull. Det sker i efterskalven av protesterna mot regeringens eftergiftspolitik gentemot Ryssland. Reuters reporter såg hur människor bröt sönder staty av Lenin i centrala Kiev med hammare efter att ha vält den med hjälp av metallstänger och rep. Att det överhuvud kan finnas statyer av en av 1900-talet mest blodsbesudlade ledare kvar i en kulturstat är förvånande. Men ingen kan väl sörja detta sista fall. Fast man kan ju undra. Häromdagen, den 5/12, nådde den samtida svenska avgrundsvänsterns en av sina kraftigaste bottenkänningar. I en märklig, men ur sitt perspektiv, konsekvent kritik av DNs hållning och milda försvar av en rappstjärnas plumpa SD påhopp, drev Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg tesen att kritik av SD egentligen är klasshat om kritiken kommer från borgerligt liberalt håll. När övrig vänster i Sverige fråmst inriktar sig på normkritik och försvar av mångkulturalism,står Lindeborg trygg i klassperspektivet och diskvalificerar alltså icke-meningsfränders kritik av sverigedemokraterna som elitistisk. Lindeborg avslutar sin krönika med: ”Jag är inte principiell motståndare till våld, varken inom konsten eller som politisk metod”…(men)…” hur mycket jag än avskyr SD, är det folket i Äppelviken som skrämmer mig mest. Det är deras klassprivilegier, deras ekonomiska ordning, som drar isär samhällen världen över.” Så talar en sann leninist, en person som delar Lenins djupa hat mot borgerskapet, det liberala samhället. Ett hat som bl.a. Johan Lundberg i sin nyligen utkomna ”Ljusets fiender” kunna visa bara har sin motsvarighet i militant islamisms hat mot västerlandet eller för alldel nazismens hat mod judarna. Så det finns kanske någon som sörjer den fallna statyn i afton, en icke särskilt marginaliserad svensk röst, kulturchefen på Sveriges största dagstidning.