Solen gassar och termometern visar 34 grader när vi står och
väntar på att guidas runt på den italienska nationalhjälten Garibaldis hem på
Isola Caprera utanför Sardiniens kust. Huset är inte mycket att se; några rum
sparsamt möblerade och med en sabel, en vapenrock och lite andra saker utlagda
i dammiga glasmontrar. Det sista rummet visar sig vara en gripande och lite
grotesk dödsbädd; en med solkiga lakan bäddad säng uppställd mitt i rummet med
fotändan mot fönstret så ”generalen kunde somna in med åsynen av havet på
näthinnan”.
1855 köper den då nästan femtioårige hjälten och äventyraren
Giuseppe Garibaldi den obebodda ön Caprera. Han
bygger en träbarack och bosätter sig här med sin då femtonårige son Menotti. (Hans
älskade brasilianska fru och vapenkamrat Anita, hade dött några år tidigare.)
En ”sardisk herde” fungerar som både kock och dräng och kokar huvudmåltiden
fisk, i samma gryta som morgonens kaffe. På dagarna försöker man jaga vilda bockar
och på eftermiddagen ror man över till den intilliggande ön Maddelena för att
skaffa förnödenheter. Så småningom byggdes dock ett större hus i sydamerikansk
stil, vitt, i en våning med platt tak, och Garibaldi kunde inrätta sig något
bekvämare. Besöken till ön är många men varje besökare, hög som låg, tilldelas
arbetsuppgifter under dagen, hacka i jorden, laga näten, bryna knivar, allt
under generalen överinseende och kontroll. Garibaldi är besatt av sin ö och
blir ursinnig när någon besökare råkar undslippa sig något förklenade om dess
storlek eller fruktbarhet. En vanlig dag stiger han upp klockan fyra, badar och
börjar klockan fem arbeta i trädgården. Först vi tiotiden intar han sin första
måltid.
Om detta berättar Melena Elpis, generalens beundrarinna och
levnadstecknare i sin bok Recollections of General Garibaldi från 1861. Elpis,
eller som hon egentligen hette Marie
Espérance von Schwartz, var en äventyrlig och självständig dam som engagerade
sig i Italiens enande liksom flera andra europeiska intellektuella under mitten
av 1800 talet.
En som kom dit ett par decennier senare, då Garibaldi dött
och skapandet av mytbildningen var i full gång var Gabriele D'Annunzio, en
själsfrände i sin nyckfullhet, äventyrlighet, stollighet, opålitlighet och grandiosa
självbild. 1919 skriver D'Annunzio, mitt under sin tid som självutnämnd ”il
Duce” i fristaten Fiume, sina Garibaldisånger. En strof ur dessa sånger står
numera inristade över ingången till Garibaldis hus:
Guarda le bianche mura ch'ei fece, artiere, d'ogni
arte, dopo che preso e difeso ebbe quelle di Roma.
Ungefär: ”Se de vita väggarna han gjorde, mångkunnig hantverkare,
efter att han hade intagit och försvarat dem i Rom.” ( Ur La canzone di
Garibaldi ; La notte di Caprera)
