Wagner 200

Häromdagen rapporterade NY Times att Metropolitanoperan monterat ned sin ”Ringmaskin”, det högteknologiska scenmaskineriet till operahusets uppsättning av Wagners Nibelungens ring, och därmed skulle 17 timmar av vattenfall, valkyrior, trasiga svärd, fånerier och suggestiv musik falla bort från repertoaren. Nu gick det att få en uppfattning av hur det hela fungerade genom Mezzos återutsändning av alla fyra delarna, en per dag, i början av veckan. Jag tvingade mig att se den sista, Ragnarök, igår. En ganska häftig upplevelse men naturligtvis inget mot att ha sett den på plats.

Annars är det ett väldigt flöde Wagner kommentarer i medierna, de senaste dagarna och idag förstås, på hans 200-årsdag. Livesändningar från Bayreuth, maningar från Horace Engdahl att se bortom de politiska allegorierna och några genomgångar av Wagners antisemitism och vägröjande för Hitlerismen.

Ett perspektiv på Wagner i den nationalistiska kontexten ges i Maja Hagermans bok ” det rena landet” från 2006. Hon beskriver hur Wagner av en slump kommer till Norge, fångas av naturen och på allvar dyker ner i de isländska sagorna, lusläser Jacob Grimms Tysk mytologi och börjar fila på historien om Ragnarök - hur det gamla germanska, det rena, hjältemodiga, går under och den ensamma människan blir kvar övergiven. Stollerier naturligtvis men stöpt i operaform odödligt.