Natvakten mal på med stadens historia under vandringen och närmar sig den känsliga perioden mellan 1933 och 1945. Det enda vi får oss till livs är historien (som får amerikanarna i gruppen att mysa) hur staden på våren -45 visserligen lätt bomskadad men heroiskt vårdad av sina innevånare, undgår det slutgiltiga bombardemanget genom att ödmjukt kapitulera till den framryckande allierade styrkan. Dess befälhavare, vars mor långt tidigare bedårats av den lilla staden, visar sig godhjärtat och drar tillbaka artilleriet. En förtjusande historia men finns det inte mer att berätta?
1874 skrev Nietzsche i ett brev från sin vantrivsel i Schweiz:
"... För tillfället har jag valt Rothenburg ob der Tauber till min privata borg och arvedel ... Allt där fortgår fortfarande på gammaltyskt sätt, till skillnad mot alla dessa karaktärslösa uppblandade städer som inte längre utgör någon helhet och som jag hatar."Nietzsche kom troligen aldrig dit, men citatet visar att Rothenburg i slutet av 1800-talet var en etablerad nationalklenod som det tyskaste av tyskt. Konstruktionen av medeltiden i Rothenburg fortsatte runt det förra sekelskiftet: sentida ornament knackades ned från fasaderna, nya hus fick bara uppföras i imiterande stil etc.
Utmärkande för tidiga nationalsocialistiska fästen var mindre städer på landsorten, protestantiska och relativt ekonomiskt eftersatta. Pommern och Franken var de landsdelar som bäst passade in i mönstret. Rothenburg, just i Franken, kunde pricka av "alla rätt" och tillförde dessutom en medeltida stadsbild som dess innevånarna välmedvetet omhuldade som kvintessensen av allt tyskt. Nationalsocialisterna omfamnade Rothenburg och Rothenburgborna besvarade helhjärtat inviten. Efter att nästan mangrant ha röstat för Hitler och nazisterna i valet 1932 (89 %). var Rothenburg den första stad som utsåg den nye rikskanslern till hedersmedborgare i mars -33 bara två månader efter att han utsetts av Hindenburg.
Redan en etablerad turistikon, blev staden nu en favoritdestination för naziregimens organ för turism Kraft durch Freude. Detta gav bränsle till lokala initiativ för att "rena" staden, estetiskt, politiskt och rasmässigt. Allt som anstod dess status som en idealiserad mikrokosmos av den "gamla tyska staden."
Om detta har den amerikanske kulturgeografen Joshua Hagen skrivit i sin bok från 2006: Preservation, Tourism and Nationalism. The Jewel of the German Past. Hagen har i sin forskning funnit fascinerande detaljer om hur det nationalsocialistiska lokalsamhället fungerade och hur konstruktionen av det tyska nationalarvet passade det nazistiska bygget. Det märkliga var att denna tyskhetens kondensering fortsatte efter världskriget. Avideologiserad, men trogen den minutiösa konstruktionen av tysk medeltid, återuppstod staden och är idag återigen en av tysklands främsta turistmagneter.
Vi går vidare i de smala gränderna. Alla charmade av korsvirkeshus, gotiska rådhus, ringmur och kyrkor. Det känns ändå lite för mycket.
