När vi närmar oss Sven-Harrys konsthall i Vasaparken gnistrar fasadens guldplattor provocerande i septembersolen. Terrassen utanför ingången är inte klar ännu och vi kisar upp mot balkongerna för att förstå hur de som nådigt tilldelats lägenheterna i huset har det.Härom veckan öppnade en utställning med Karin Broos i konsthallen. Och nu är vi nyfikna både på utställningen och huset.
Sedan sextiotalet har fotorealismen eller superrealismen, i Sverige haft sina ups and downs: Ola Billgren övergav den, John-E Franzén har fortsatt, och Karin Broos är väl den nuvarande svenska stjärnan i genren. Länge fanns en tydlig skepsis bland kritiker gentemot fotorealismen; inte tillräckligt radikalt, allt för nära det lättsmälta osv. Själva idén, att utgå ifrån ett fotografi, har Broos helt anslutit sig till, och hennes motivkrets är fokuserade på familjen, vardagligheten och kvinnor vid vatten (helst mörka värmländska insjövatten i eftermiddagssol).
Sextitalets amerikanska fotorealism utvecklades ur popkonsten och tog delvis avstånd från 30-talets ”american realism”, med Hopper som främsta representant. Men Karin Broos har som jag ser det ett drag av Hopper, särskilt hennes gruppmotiv. Realistiska med ändå drömska, överjordiska. Hennes vattenytor och vågskvalp har dessutom mycket Gustaf Fjaestad och förra sekelskiftet, över sig.
Broos fick vänta länge på sitt konstnärliga erkännande och kanske är superrealistisk konst fortfarande halvskumt i vissas ögon. Talande nog har vi sällskap i hallen av Axess Johan Lundberg, som härom året retade gallfeber på kulturvänstern med sin kulturkonservatism och vilja till återupprättande av figurativ konst. Han nickar belåtet.
