Lena Flodman uppfyller en dröm, att enträget få arbeta med det hon drivs av, att få skapa volymer och objekt i olika mer eller mindre svårhanterliga material. Efter skolan försvann hon till Italien för att på plats och ställe mödosamt lära sig betvinga Michelangelo egen sten, Carracara marmorn. Sedan dess har hon lärt sig bemästra antikens alabaster, det borgerliga 1800-talets finkeramik och samtidens aluminium. Hennes skapelser har mänsklig anknytning men anspelar på kommersiella och välkända figurer eller artefakter och har alltid med en oroande knorr. Figurerna är färggranna och läckra men vid närmare betraktande är de små ”freaks”, hopsatta av icke-kompatibla enheter.
Just brottet mot harmonin, kompatibiliteten, fann Lena Flodman när hon letade inspiration på en italiensk strand. Bland ilandflutna sopor från det fortfarande förfärande nedsmutsade medelhavet, fann hon delar av leksaker som ropade efter att bli funna och hopsatta. Nu gick inte allt att sätta samman på ursprungligt vis, så som en annan Mary Shelley gestalt, började hon resonera att de delar som hittades får duga. Resultatet går att beskåda på Konstakademien nu i höst.
Figurerna är alltså formade efter plastdelar och bortkastat men överförda till de ädlaste material. Effekten blir förunderlig och väldigt rolig.
