Promenad med konservatismen

På motionspromenader är MP3 filer från SR perfekta i hörlurarna. I P1s utbud finns några sällsynta guldkorn: vetenskapsradion, vissa kultur- och ekonomiprogram och - filosofiska rummet.

På senaste rundan i den svala septemberkvällen lyssnade jag på filosofiska rummet om konservatismen. Medan jag passerade några luftballonger under uppblåsning, började Roland Poirer Martinsson ge några intressanta infallsvinklar på denna, under lång tid i svensk media marginaliserade teoribildning. Programmet skulle ju inte vara svensk public service om han inte vore emotsagd av två från ”motståndarsidan”, men deras insatser var tämligen bleka och Martinsson fick gott om tid att utveckla sina idéer.

Intressant var de tre konservativa fundamenten Martinsson definierade:
1. det finns ingen politisk vetenskap (som marxismen gör anspråk på att vara)
2. ”det finns en verklighet” eller ”det finns bestående värden” (allt är inte sociala konstruktioner)
3. samhället måste bygga på tolerans, tolerans mellan kulturer, grupperingar och inför andras livsval

Idéer om givna samband (exempelvis det liberala axiomet att en fri marknad utvecklas mot ett jämviktsläge med maximeras allmännytta) eller deterministiska utvecklingslinjer (som i marxismen: feodalism ersätts av kapitalism) håller inte verklighetens prövningar. Därav följer att politik inte kan uttryckas som en vetenskap.

Vidare beskrevs konservatismen som den idébildning som betonar den kulturella värdegemenskapen (i familjen, gruppen eller det sociala sammanhang där vi befinner oss) som en buffert mellan staten, med sitt våldsmonopol, och individen. (Förenklat kan man säga att liberalismen betonar individen och alla individers aggregerade val, dvs marknadens överordning, och socialismen betonar staten överordning.) Det finns helt enkelt värden som är överordnat konstruktioner som stater, institutioner eller politiska teorier.

Genom analys av de faror, mörka baksidor, ideologierna har: socialismens förtryckande stat, liberalismens brist på empati för individen och konservatismens intolerans visavi avvikare, ger sig det tredje fundament ganska lätt. Kan toleransen fås att genomsyra det moderna konservativa tänkandet har konservatismen en given och sannolikt alltmer framskjuten plats i dagens idédebatt.

Där någonstans hade 45 minuter gått och jag var tillbaka till platsen för luftballongerna. Nu var ballonger bara så prickar på himlen och jag slogs av att skulle vara intressant om även konservatismen kunde stiga upp på Stockholmshimlen som så länge fyllts av socialistiska och liberala ballonger.

Politisk makulatur

I en undanskymd vrå på Coop i Handen, under en dammig REA skylt, står en pall med det mest osäljbara: små lampskärmar i skrikiga färger, hopplösa hushållsredskap - och Pär Nuders bok från 2008 om sitt politiska liv, Stolt men inte nöjd. Någon har bemödat sig att prismärka alla böckerna i boktraven, som rimligen borde betraktas som makulatur, med ett löjligt lågt pris. Jag kan inte låta bli, jag köper ett ex.

Jag sitter i höstsolen ute på ön och läser boken på ett par timmar. Idag, några veckor innan valdagen 2010, känns Pär Nuder som en rejäl föredetting. Men jag har fastnat för att Nuder och jag är födda samma år och tanken på en jämnårig som framställer sig som någon som lämnat sina gärningar efter sig, känns både provocerande och svindlande.

I boken beskriver Nuder sig själv som en klassiskt sossehjälte: I unga år driven av rättvisepatos (Vietnamnkriget på teve) och socialt engagemang (i skolan villa- och med lägenhetsungar), tidigt med i SSU (gemenskapen - politiska skolningen), snabb karriär inom ungdomsorganisationen och snart upptäckt av partiet. Redan några å tjugo, anställd som sakkunnig i justitiedepartementet. Begåvad, flitig och på en snabb resa in i den socialdemokratiska maktapparatens innersta krets (VU, som han till slut når). Han undviker klädsamt att nämna att han tillhör den ädlaste av socialdemokratisk adel (fadern var politisk tjänsteman i regeringskansliet), och därmed hade, om inte givna så åtminstone vikta maktpositioner inom synhåll.

Boken är välskriven i så mått att han beskriver viktiga händelser med färg och pedagogiska inflikningar, dock utan större humor och med en ibland plågsam underton av skryt och självgodhet. Det som ändå fascinerar är att Nuder är en sådan utpräglad maktmänniska, intelligent, välformulerad, med ständig tillgång till makten (han hade obrutet Göran Persons öra under tio år) men ändå utan det gehör som utmärker stora politiker. Han verkar t.ex. ha varit oförmögen att förutse sitt eget fall.

Som sagt en föredetting - men vem vet. Idag verkar socialdemokratin gå mot historiska nederlag och rimligen kan inte det nuvarande ledarskapet överleva, eller orka, ytterligare en fyraårig ökenvandring. Ett valnederlag är för den innersta socialdemokratin alltid likställt med en statskupp, och många kommer kalla på nytt ledarskap. Kanske återkommer Nuder tidigare än vi trott.