Kalla mig Ismael

Call me Ishmael. – Så står det på en banderoll på väggen till Falmouths bibliotek. Falmouth är en av de många små välordnade städerna på Cape Cod. Banderollen bjuder in till sommarens serie av läsecirklar och alla bildade amerikaner känner igen den första meningen i Herman Melvilles roman Moby Dick eller valen, från 1851. Orterna här håller uppenbarligen på arvet efter Melville: de inledande kapitlen i Moby Dick utspelar sig häromkring.

Inför resan hit hade jag förutsatt mig att ta mig över till Nantucket, ön utanför kusten som flyktigt beskrivs i romanen och som den besatte kapten Ahab kommer ifrån. Nu är det så att jag bara läst Moby Dick som illustrerad klassiker som tioåring och därför, som ett led i förberedelserna, lånar jag Moby Dick på biblioteket hemma. Jag har en baktanke också, att försöka få sonen att läsa boken samtidigt. Den äldre bibliotekarien skiner upp när jag frågar efter boken och försvinner ner till de underjordiska magasinen. Lätt hostande dyker han upp efter ett bra tag med ett slitet exemplar.

När jag nu läser boken på plats, inser jag att även om inledningen är fantasieggande och presentationen av Ahab suggestiv, är långa partier bedövande tråkiga. Alla dessa utförliga beskrivningar av valfångsten som konst är faktiskt inte så roliga. Sonen kämpar vidare men jag har nästan givit upp. Återstår symbolismen. Men inte heller den känns särskilt spännande just nu. Jag var ute efter att få se och uppleva atmosfären på Nantucket. Kapital 14 i romanen börjar:

” Nantucket! Take out your map and look at it. See what a real corner of the world it occupies; how it stands there, away off shore, more lonely than the Eddystone lighthouse. Look at it- a mere hillock, and elbow of sand; all beach, without a background. There is more sand there than you would use in twenty years as a substitute for blotting paper.”

Hur det nu än är så kommer vi inte till Nantucket. Vi får nöja oss med grannön Martha’s Vineyard. Från dess strand står jag och spanar mot Nantucket i horisonten. Än så länge får Melvilles beskrivning gälla.

Edward Hopper på Cape Cod

Tillbringade några dagar på Cape Cod på USAs östkust, söder om Boston. Halvön som skiljs från land av en kanal, har ett landskap som påminner om Skagen i Danmark, Ile de Ré utanför La Rochelle i Frankrike eller varför inte vårt eget Öland. Ett flackt landskap, vindpinad skog och här och där sanddyner och sandstränder och framför allt ett ljus som lockar konstnärer och stadsbor. Idag är området exklusivt och bebyggt med präktiga sommarvillor. När vi är här, runt 4 juli, bjuds också på rejält med ditresta helglediga amerikaner. Så har det inte alltid varit.

Från 1930-talet och fram till sin död 1967, målade Edward Hopper ett antal bilder från Cape Cod. Bilderna i olja eller vattenfärg, visar byggnader, hus och fyrtorn i skarpt ljus och från början helt utan några människor. Det är ljuset och den ödsliga stämningen som gör bilderna unika.


Edward Hopper var New York- bon som sommartid sökte sig till ödsligheten i New England och så småningom byggde med sin frus ärvda pengar, ett sommarhus i South Truro på Cape Cods östsida. En av Hoppers bilder, ”Cape Cod Sunset” (1934), här brevid visas helt enkelt ett typiskt amerikanskt hus i New England-stil i den korta Cape Cod- skymning med en röd solnedgång. Stilen är tillsynes realistisk men vad som utmärker Hopper är att han reducerar ned motiven, förenklar och för fram stämning, ljus och lockar betraktaren till ett ”inre” betraktande. Just det här kan jag inte sluta tänka på när vi sitter på kvällarna på vår veranda och ser samma solnedgång som Hopper såg 75 år tidigare.

Då personer uppträdde i Hoppers bilder som i "Cape Cod Morning" (1950) är dessa ensamma eller alienerade från varandra (det senare typiskt framställt i hans mest berömda målning, den amerikanska ikonen ”Nighthawks” från 1942). ”Cape Cod Morning” föreställande en ensam kvinna som betraktad utifrån, inne i ett hus ses luta sig fram i en fönsteralkov, kanske för att studera vädret . Vi kollar iallafall vädret varje morgon när vi är här. Men solen skiner från en blå himmel varje dag.

"Cape Cod Sunset" Copyright Whitney Museum of American Art